Genarps Kulturportal

 

Det ringer, det ringer

Två år efter det första tåget kom den första telefonapparaten till Genarp. Året var alltså 1896 De båda kommunikationsmedlen hade från första stund ett visst samband: dels var den drivande kraften dåvarande stinsen Reinhold Lentz, och dels blev den första telefonstationen inrättad pä järnvågsstationen.

Reinhold Lentz lyckades övertala ett antal genarpsbor att anmäla sig som telefonabonnenter, men initiativet kom att stå dem dyr; de fick nämligen själva bekosta en kabel från Klågerup till Genarp. 63 år senare, 1957. ersattes den "bekvinnade" telefonstationen med en automatiserad. Denna låg enligt en tidningsuppgift "i ett potatisland bakom Tornabankens idylliska kontor”', och potatislandet hade generöst ställts till förfogande av banken. Efter den manuella stationens nedläggning levde den kvar som telegramexpedition till 1971.

tele 01Från 1896 till 1971 har jämnt 75 år förflutit. Under 60 av denna "Telegrafens" historia i Genarp har det också handlat om fru Elin Isbergs historia; att hon hette fröken Persson före äktenskapet med kopparslagaren Carl Isberg från Lund lär de allra flesta ha glömt vid det här laget. Men Isbergskan eller oftare Elin är i dag något av en levande legend - och en glad och humörfrisk legend trots ett långvarigt fysiskt handikapp.

I 15 år höll telefonstationen till i det lilla kyffe, som järnvägsstationen kunde erbjuda. Den allra första telefonisten där hette Klara Jönsson, som kopplade det första samtalet samma år som Elin föddes. Når man bytte viste för en fyraarsperiod hade skräddare Karl Jönssons dotter Anette tagit över. Där började den 14-åriga Flin sin telefonistbana 1911 - samma år som hon på våren gick och låste för kyrkoherde Hauffman och fyllde 15 på hösten.

- När jag började hade abonnenterna ökat från 20 till 25, berättar Elin Isberg. Det första halvåret fick man liksom gå i lära utan lön. Jag fick förresten ingen lön det andra halvåret heller, men sedan fick Jag 10 kronor i månaden. Då var telefonstationen öppen från klockan 8 på morgonen till 9 på kvällen.

- Om ni var två som delade arbetstiden - och om jag räknar rätt - så blir det 6 öre i timmen. Det var inte över sig!

- Nej. Jag måste säga. att telefonisterna alltid har haft dåligt betalt. Vi har alltid haft det jobbigt med verket. På något sätt har vår insats inte räknats som arbete - förr naturligtvis mindre än senare. Men även om själva arbetet inte var tungt, sa måste vi ju ha passning hela tiden. Efterhand som abonnenternas antal växte och i synnerhet sedan vi fått dygnsöppet från 1932, så blev det ju också mer och mer arbetsamt. När stationen automatiserades 1957, då hade vi också blivit sex telefonister.

Redan 1916 utsågs Elin Isberg till stationsföreståndare, och samtidigt flyttade man till Lillegård på Heckehergavägen - en gång i tiden ett torp eller kanske rättare ett mindre lantbruk med ägor bort till Häckebergas gräns. Biträde ankom det på föreståndaren att själv försöka skaffa sig.

tele 02- Och på den tiden fanns det väl abonnenter pä samma linje med ett a eller b efter numret?
- Jadå - det fanns till och med nummer med c.
- Hur skiljde man på dom?
- Genom signalerna. Var samtalet till a, så ringde man tre signaler, till b ringde man två signaler och till c bara en signal.
-Trasslade det inte ofta till sig?
- Nä, det fungerade riktigt bra. Hände det. att någon lyfte luren fel någon gång, så fick man bara be dem att lägga på den igen. Och i det här sammanhanget vill jag gärna ha sagt, att alla abonnenterna har varit underbart snälla och rara genom åren. Det har känts, som om vi varit en enda stor familj.
-
Men kunde inte a, b och c prata i munnen på varandra?
- Nä, det gick inte - de bröt varandra.
- Hur mycket kostade ett abonnemang?
-När jag började kostade det 20 kronor i inträde. Sedan steg det förstås - till 100, 150, 200 kronor. Och samtalsavgiften var... - ja, den var nog 7 öre.
- Hur räknade man samtalen?
- Jo. vi hade en journal, som vi prickade av i. Och nu kan jag väl erkänna, att när vi på 1950-talet hade över 350 abonnenter, så kunde det nog hända, att vi missade någon avprickning. Men det gick ju inte ut över abonnenten!

tele 03När telegramexpeditionen i Genarp stängdes 1971 och Elin Isberg vid 74 års ålder avgick efter 60 års tjänst - jämnårig med den första telefonen i byn - framkastade hon på skämt idén - med lite av logikens allvar i botten - att hon egentligen borde ha två pensioner. Det behöver förstås inte sägas här, att Televerkets representanter uppfattade idén enbart som ett skämt. Men hur mycket betyder inte de så gärna förkättrade telefonisterna? Hur många kontakter i angelägna ärenden har inte Elin Isberg svarat för under de 46 åren av manuell växelhantering? Och under 25 år av dygnslång jourtjänst. Visst borde hon haft två pensioner!

Men Elin Isberg har kompenserat sig på egen hand: en omtänksam dotter finns alltfort vid Elins sida. Hon skall nämnas här av ett alldeles speciellt skäl - nämligen som bevis på hur envist namnet Isberg vuxit fast i genarpsbornas medvetande. Dottern Barbro har firat silverbröllop med maken, ingenjör Ove Larsson, men den dag som är, händer det fortfarande, att gamla genarpare talar om ingenjör Larsson som "Barbro Isbergs Ove".

Det är ett gott betyg åt Elin Isberg - och ett betyg som svärsonen Ove instämmer i.

Förresten: det är ju bara toppen, som syns av ett isberg. Om Elin varit och är toppen, så svarade maken Carl Isberg (1892- 1960) också för en stor insats, som kanske inte syntes - eller hördes trots att han var kopparslagare - lika mycket. Han producerade nämligen en mängd vackra bruks- och prydnadssaker i sitt älskade koppar. En del sålde han för en spottstyver - en del finns bevarat och vittnar om, att grundaren av Genarps Bleck- & Plåtslageri var en mycket skicklig hantverkare.

Och nog nådde Carl Isberg både bildlikt och bokstavligen toppen, när han lagade det gamla spåntaket på tornet på Genarps kyrka. För dagens kopparklädsel svarar Isbergs kompanjon plåtslagarmåstare Allan Lundgren.

 Bildtext: Elin Isberg vid den första växeln omkring 1912. väggen händer Malmö-Genarps Järnvägs tidtabell.

Bildtext: Genarps telefonstations sista "bekvinning" före automatiseringen 1957. Från vänster Ida Persson, föreståndare Elin Isberg, Inez. Mjöberg, Inga Hansson, Siv-Inga L.indén och Siv Johansson.

Bildtext: Hallå, det är Elin Isberg. Kära vänner, visst är telefonen en underbar uppfinning - inte minst för oss lite äldre och mindre lättrörliga!

Texten är hämtad från ”En bok om Genarp”, skriven av Åke Sundström och utgiven av Genarps Kulturförening.

Lundaland i Tiden

 

EUlogoLeaderlogo